Juholt: Bland rönnbärsträd och tankar om konstens kraft

Det var den här texten jag saknade, längtade efter, drömde om. Julholt träder fram på ett nytt sätt, bland rönnbärsträd och tankar om konstens kraft.

” Du skriver att litteraturvärlden inte är närvarande i politiken. Man kan nog säga att den lyser med sin frånvaro. På så sätt finns den ju där, fast som ett vakuum. Ett faktum som gör att jag faktiskt kände mig mer hemma på bokmässan där jag var med på ett samtal, än jag gör under Almedalsveckan – som nu verkar handla mer om att sälja kommersiella varor och tjänster än att diskutera politiska ideologier. På bokmässan är det tvärtom, där hamnar försäljningen av böcker i skymundan så att människor kan diskutera rörelse och värderingar. Det politiska samtalet är nästan genomgående rakare och enklare på bokmässan, även om motsatsen också är väl representerad.” Håkan i ett brev till författaren Sverker Virdborg på DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/forfattaren-jerker-virdborg-mejlvaxlar-med-hakan-juholt-hosten-2011

Vi hade motionsmöte i Eriksberg-Lindholmens S-förening förra veckan. Vi diskuterade bland annat individuell lönesättning och den brinnande kraften vi alla som är politiskt aktiva har inom oss. Idédebatten formas i samtalet, i mötet, jag hoppas att våren 2012 fylls av dessa härliga samtal, som fortsätter in på småtimmarna, där nya idéer skapas och visioner om den värld vi vill vara med och forma.

På Lundbys julfest pratade vi utförsäkringar, vi diskuterade om hur livsöden har förändrats idag, vi pratade om den hårda verklighet som många befinner sig i, en verklighet där man konstant ratas, av normen, av samhället som har flytt, vänt ryggen till, och börjat se än mer inåt.

Min pappa frågade mig häromdan vad som sker inom partiet, varför vi inte tydliggör vår politik.

Jag säger såhär: Socialdemokrati handlar för mig om att skapa ett samhälle som bygger på allas inkludering, ett samhälle vi formar tillsammans för att alla ska få det bättre i första hand. Där människan ser längre än till det egna, där solidaritet är solidaritet på riktigt.

Vardagsreflektion, länken mellan Lindholmen och Rosenlund

Båten lägger till vid Rosenlund. Det är många ganska trötta men ändå fredagsglada resenärer som väntar vid kajen, hållplatsen. Så möts vi där, de som reser från Lindholmen till stan, och de som jobbar, pluggar eller har annat för sig på Lindholmen. Kvinnan som jobbar på båten ser till att vi kan komma av båten, så plötsligt bestämmer sig en man från andra sidan att han minsann ska gå på samtidigt som vi andra letar utrymme för att komma av båten så fort som möjligt. Med klar och tydlig stämma säger kvinnan: Nej, först avstigande, sedan påstigande, du får vänta. Mannen som redan tagit första steget, mot båten, viftar nonchalant bort kvinnans försök till att stoppa honom: Ja, men jag ser ju att det finns plats här. Han vägrar att vänta in oss andra, han ska vara först på båten. Då svarar kvinnan bestämt: Jo, men det här är en fråga om respekt, man ska respektera de som stiger av båten. Så varm i hjärtat blir jag. För det är klart att det kanske finns en liten plats för mannen att ta, men då tränger han samtidigt undan någon som är påväg av båten. Mannen brydde sig inte om kvinnan, han klev ombord trots hennes uppmaning, men vi andra hörde hennes ord. Hon stod på vår sida, det handlade om att visa respekt för en medmänniska.